Är så sjukt less på dig, du gör allt för att jag ska må dåligt.

Jag fattar inte hur jag kunde tro så mycket gott om dig, men nu har du visat din riktiga sida.

Den riktiga sidan som jag inte tror att någon vill se, det är så många andra än mig som har märkt av den också, och dom förstår mig.

Jag mår dåligt över ditt beteende, men nu är det slut på det!

Jag har så många otroligt fina vänner så jag behöver inte dig!

Känns så hemsk att det är såhär, men så är det..

Tänkte berätta lite om hur det är att leva med en ätstörning, och då i det här fallet anorexia.

Det var en kompis som frågade mig hur det kändes att ha det, och det är en fråga som jag inte tror att man svara på.

Personen som är sjuk är ju ofta inte medveten om det, utan det som kan vara jobbigt är väll att känna känslan av att man MÅSTE träna, även fast man redan gjort det i princip hela dagen.

Att man måste ta en promenad/jogginrunda fast man kanske redan tagit 2-3 stycken tidigare under dagen.

Att ha den där extrema kontrollen över maten man stoppar i sig, att absolut inte ta mer mat på tallriken än vad hjärnan säger är maximalt, och sen även "sprala" ut maten över tallriken så det ser ut som att man ätit mer än vad man har.

Att man ser sig själv som flera gången större än vad man egentligen är, att man ser "fläsket" hänga överallt, dubbelhakorna, låren som går ihop fast den riktiga bilden som alla andra ser är att man är så smal(inte på ett friskt sätt) så att höftbenen sticker ut, kinderna är insjunkna, ett stort hål mellan låren, ryggraden som sticker ut,knäna som är bredare än låren osvosv..

(dåliga bilder, men fotade som aldrig mig själv)

ALLT det här märker man inte själv, det är folket i omgivningen som tvingas leva med det.

Så under tiden jag var som sjukast, så var det nog inte jobbigast för mig, det var nog min familj och folket i min omgivning som hade det svårast eftersom jag satt i min egen värld, min egna "bubbla" och inte släppte in någon..utan det var nog då jag började släppa in folk, och lita på att dom ville mitt bästa,få mig att må bra,att bli frisk som jag själv förstod hur dåligt det var och hur långt det hade gått.

Den här dagen var jag så glad, jag hade varit på bup och träffat läkaren och vägt mig, och den dagen fick jag veta att jag fick börja ta små promenader, vilket firades med att jag och Sara.Ä for ut och fotade en massa i antnäs!