Hur ska man någonsin kunna bli fri från det här och besegra monstret på insidan..

Så tänkte jag också, men tillslut släppte jag kontrollen mer och mer, och det har ju bara lett till det bättre.

Om jag fortfrande hade varit kvar där jag hade varit, när det bara blev värre och värre..då kanske jag inte hade suttit här idag, men nu sitter jag här, jag är tonåring och har roligt!

Man ska inte behöva gå igenom det här, det är sjukt, man är drabbat mer eller mindre för resten av livet.

Men man kan dölja det, och bara knuffa undan monstret när det vill visa sig och istället bara gå emot.

Man SKA verkligen ta emot hjälpen när man får den, man tycker inte om den först, men jag kan LOVA att man kommer tacka efteråt!

Ha en bra fredagskväll! puss

Att bli av med en sjukdom som Anorexia, eller överhuvudtaget en ätstörning så krävs det ett enormt mod.

Man kan inte säga till en ätstörd att det är ju bara att äta..

Det tar väldigt länge att bara inse att man är sjuk, och när man har insett det så har man tagit ett steg i rätt riktning och kommit en bit på vägen.

En hemsk sjukdom att drabbas av, och man förlorar så mycket av det sociala livet..

Man sitter där i sin egen värld, en bubbla, och säger ingenting.

När jag var som dåligast kunde jag knappt prata, det var bara mummel hur mycket jag än ansträngde mig..jag tappade ortoligt mycket hår, stora hårtussar..paniken när man stod i duschen och drog fingrarna genom håret och dom var täckta i hår.

Jag duschade håret så sällan jag kunde bara för att slippa se allt hår som bara rasade av..Det finns ingenting positivt med denna sjukdom..Kroppens alla funktioner slutar fungera och det kan ta flera år innan dom kommer igång igen..och det är inte alltid dom gör det heller, man kan tex. bli steril.

Så all hjälp man kan få är värdefull.

Det här är inget som jag ens skulle önska den värsta fienden..

Pusss

Av: Johanna

åh herregud. känner inte dig men sitter här och gråter men hur kunde du rasa så snabbt i vikt? slutade du bara äta och vad innebär egentligen denna sorts anorexia? för visst finns det fler? tänker på dig, kram

Svar: Det som hände mig vet jag inte riktigt, har som inte kommit på den än heller..men det var mycket av folk i omgivningen och alla krav på att man ska vara modellsmal som visas på reklamerna( hoppas dom slutar med det så att det inte är en av anledningarna till att fler unga tjejer hamnar där jag har varit,för det är hemskt).

Men det som hände mig var nog att jag började äta mindre och mindre hela tiden..men frukosten drog jag ALDRIG ner på (är en frukostmänniska). Och från att nästan inte röra på sig alls började jag röra på mig väldigt mycket, tränade på gym och motionerade till en överdrift..hade jag redan varit ute och gått på morgonen tänkte jag på kvällen, men det kanske inte gav så mycket så jag måste nog ut igen..Så även om inte orken fanns där egentligen så pressade jag mig själv och tvingade mig själv ut på promenader osv..

Men det var inget jag gjorde medvetet och jag stoppade ALDRIG ner fingrarna i halsen eller använde laxeringsmedel.

Men det finns många typer av ätstörningar..Men ingen är att leka med.

Det är farligt, och man sätter livet på spel. Önskar att det aldrig hänt mig, men jag skämms inte för att jag har haft/har det, istället tänker jag att det är såhär det är och kanske kan dela med mig till er, även kanske kunna hjälpa någon.

Mitt namn är Emelie, jag är 16 år gammal och bor i Luleå.

Här tänkte jag dela med mig om min resa från sjuk i Anorexia Nervosa som jag blev diagnotiserad i september 2010 då jag just hade börjat 9-an.

Det hela började i 8-an då jag började gå ner lite i vikt med det var inte så folk reagerade så kraftigt på det.

Men efter sommarlovet 2010 då jag kom tillbaka till skolan så var det många som reagerade på hur smal jag hade blivit..och då var det inte som värst..

Min mentor sa iallafall till mig att hon skulle ringa hem till mina föräldrar för att hon var orolig över mig, och hon påpekade noga att det var för mitt eget bästa och att hon inte menade något illa.

Jag,mamma och pappa började då gå på möten på BUP inne i stan för att jag skulle få så mycket hjälp som möjligt och framförallt försöka förstå hur det låg till(eftersom jag inte såg/ser hur jag ser ut).

Efter några möten så var det jag och mamma som gick dit..och guud så less ja var på dom där människorna, samma frågor varenda jävla gång..men nu fattar jag ju att dom är ganska bra iallafall..

Men det blev inte bättre..blev bara värre och värre hela tiden..kring jul var det som värst, jag var riktigt underviktig, säger jag nu, men då höll jag inte med, såg mig själv som mullig..

Jag var inne i min egen mörka, dystra värld och hade inte alls någon livslust..tyckte bara att allt var ett rent jävla helvete, och när folk frågade hur jag mådde tyckte jag att dom kunde slänga sig i väggen..Nu är jag dock tacksam för att folk brydde sig.. Men efter jul tvingade jag mig själv att släppa lite på kontrollen,genom att att lita på mamma, psykologerna, min läkare och folket i min omgivning..

Min läkare hade då tagit prover på mig, blodproven visade på svält, pulsen var riktigt låg, och dom sa att jag var i de skicket att läggas in på sjukhus..men det ville jag absolut inte!

Läkaren sa det flera gånger, men tillslut så blev det en vändpunkt.

Om jag verkligen var tvungen att klara det så ville jag klara det utan sjukhus och med hjälp av familjen och vännerna.

Jag började då med näringsdrycker 2 gånger om dagen, och mamma lade upp portioner på min tallrik som jag skulle äta upp till middagen, och på skolan i lunchen så var det en som kollade att jag inte tog för lite..

Många tårar var det när jag tyckte jag hade ätit tillräckligt men hade fortfarande mat kvar på tallriken, men jag fick inte lämna, det var bara att äta upp.

Jag gick påvägning en gång i veckan på vårdcentralen, och för varje gram som vågen pekade uppåt, kunde jag, JAG fälla en glädjetår och gå med ett leénde på läpparna, men de hemska helvetets monstret på insidan bara skrek och rev inuti mig.

Men det var där det vände, och allt har varit ett jävla helvete, och nu tänker jag skriva lite om det ibland..

Men jag kan säga såhär: Om inte jag hade ätit dom där portionerna som jag blev tillsagd att göra, och lära mig att gå emot och besegra monstret på insidan, så hade inte jag suttit här idag.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fortfarande har dåliga dagar och måendet kanske inte är  på topp, men en sån här sjukdom kan man nog inte bli helt fri från, tankarna kommer nog finnas där, men man kan bli så pass frisk att man inte tänker på dom hela tiden.

Men utan min fina familj,vänner,psykologer,läkaren och folket i min omgivning så hade jag aldrig klarat av det.

Men nu sitter jag här, och skriver det här för er.

Så min tanke med den här bloggen är att försöka hjälpa dom som sitter i den situation som jag har varit i och göra så att folk kanske inte hamnar där överhuvudtaget.

Alla frågor är såklart välkommna, svarar på alla, även de som är anonyma.