Mitt namn är Emelie, jag är 16 år gammal och bor i Luleå.

Här tänkte jag dela med mig om min resa från sjuk i Anorexia Nervosa som jag blev diagnotiserad i september 2010 då jag just hade börjat 9-an.

Det hela började i 8-an då jag började gå ner lite i vikt med det var inte så folk reagerade så kraftigt på det.

Men efter sommarlovet 2010 då jag kom tillbaka till skolan så var det många som reagerade på hur smal jag hade blivit..och då var det inte som värst..

Min mentor sa iallafall till mig att hon skulle ringa hem till mina föräldrar för att hon var orolig över mig, och hon påpekade noga att det var för mitt eget bästa och att hon inte menade något illa.

Jag,mamma och pappa började då gå på möten på BUP inne i stan för att jag skulle få så mycket hjälp som möjligt och framförallt försöka förstå hur det låg till(eftersom jag inte såg/ser hur jag ser ut).

Efter några möten så var det jag och mamma som gick dit..och guud så less ja var på dom där människorna, samma frågor varenda jävla gång..men nu fattar jag ju att dom är ganska bra iallafall..

Men det blev inte bättre..blev bara värre och värre hela tiden..kring jul var det som värst, jag var riktigt underviktig, säger jag nu, men då höll jag inte med, såg mig själv som mullig..

Jag var inne i min egen mörka, dystra värld och hade inte alls någon livslust..tyckte bara att allt var ett rent jävla helvete, och när folk frågade hur jag mådde tyckte jag att dom kunde slänga sig i väggen..Nu är jag dock tacksam för att folk brydde sig.. Men efter jul tvingade jag mig själv att släppa lite på kontrollen,genom att att lita på mamma, psykologerna, min läkare och folket i min omgivning..

Min läkare hade då tagit prover på mig, blodproven visade på svält, pulsen var riktigt låg, och dom sa att jag var i de skicket att läggas in på sjukhus..men det ville jag absolut inte!

Läkaren sa det flera gånger, men tillslut så blev det en vändpunkt.

Om jag verkligen var tvungen att klara det så ville jag klara det utan sjukhus och med hjälp av familjen och vännerna.

Jag började då med näringsdrycker 2 gånger om dagen, och mamma lade upp portioner på min tallrik som jag skulle äta upp till middagen, och på skolan i lunchen så var det en som kollade att jag inte tog för lite..

Många tårar var det när jag tyckte jag hade ätit tillräckligt men hade fortfarande mat kvar på tallriken, men jag fick inte lämna, det var bara att äta upp.

Jag gick påvägning en gång i veckan på vårdcentralen, och för varje gram som vågen pekade uppåt, kunde jag, JAG fälla en glädjetår och gå med ett leénde på läpparna, men de hemska helvetets monstret på insidan bara skrek och rev inuti mig.

Men det var där det vände, och allt har varit ett jävla helvete, och nu tänker jag skriva lite om det ibland..

Men jag kan säga såhär: Om inte jag hade ätit dom där portionerna som jag blev tillsagd att göra, och lära mig att gå emot och besegra monstret på insidan, så hade inte jag suttit här idag.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fortfarande har dåliga dagar och måendet kanske inte är  på topp, men en sån här sjukdom kan man nog inte bli helt fri från, tankarna kommer nog finnas där, men man kan bli så pass frisk att man inte tänker på dom hela tiden.

Men utan min fina familj,vänner,psykologer,läkaren och folket i min omgivning så hade jag aldrig klarat av det.

Men nu sitter jag här, och skriver det här för er.

Så min tanke med den här bloggen är att försöka hjälpa dom som sitter i den situation som jag har varit i och göra så att folk kanske inte hamnar där överhuvudtaget.

Alla frågor är såklart välkommna, svarar på alla, även de som är anonyma.