Mitt namn är Emelie, jag är 16 år gammal och bor i Luleå.

Här tänkte jag dela med mig om min resa från sjuk i Anorexia Nervosa som jag blev diagnotiserad i september 2010 då jag just hade börjat 9-an.

Det hela började i 8-an då jag började gå ner lite i vikt med det var inte så folk reagerade så kraftigt på det.

Men efter sommarlovet 2010 då jag kom tillbaka till skolan så var det många som reagerade på hur smal jag hade blivit..och då var det inte som värst..

Min mentor sa iallafall till mig att hon skulle ringa hem till mina föräldrar för att hon var orolig över mig, och hon påpekade noga att det var för mitt eget bästa och att hon inte menade något illa.

Jag,mamma och pappa började då gå på möten på BUP inne i stan för att jag skulle få så mycket hjälp som möjligt och framförallt försöka förstå hur det låg till(eftersom jag inte såg/ser hur jag ser ut).

Efter några möten så var det jag och mamma som gick dit..och guud så less ja var på dom där människorna, samma frågor varenda jävla gång..men nu fattar jag ju att dom är ganska bra iallafall..

Men det blev inte bättre..blev bara värre och värre hela tiden..kring jul var det som värst, jag var riktigt underviktig, säger jag nu, men då höll jag inte med, såg mig själv som mullig..

Jag var inne i min egen mörka, dystra värld och hade inte alls någon livslust..tyckte bara att allt var ett rent jävla helvete, och när folk frågade hur jag mådde tyckte jag att dom kunde slänga sig i väggen..Nu är jag dock tacksam för att folk brydde sig.. Men efter jul tvingade jag mig själv att släppa lite på kontrollen,genom att att lita på mamma, psykologerna, min läkare och folket i min omgivning..

Min läkare hade då tagit prover på mig, blodproven visade på svält, pulsen var riktigt låg, och dom sa att jag var i de skicket att läggas in på sjukhus..men det ville jag absolut inte!

Läkaren sa det flera gånger, men tillslut så blev det en vändpunkt.

Om jag verkligen var tvungen att klara det så ville jag klara det utan sjukhus och med hjälp av familjen och vännerna.

Jag började då med näringsdrycker 2 gånger om dagen, och mamma lade upp portioner på min tallrik som jag skulle äta upp till middagen, och på skolan i lunchen så var det en som kollade att jag inte tog för lite..

Många tårar var det när jag tyckte jag hade ätit tillräckligt men hade fortfarande mat kvar på tallriken, men jag fick inte lämna, det var bara att äta upp.

Jag gick påvägning en gång i veckan på vårdcentralen, och för varje gram som vågen pekade uppåt, kunde jag, JAG fälla en glädjetår och gå med ett leénde på läpparna, men de hemska helvetets monstret på insidan bara skrek och rev inuti mig.

Men det var där det vände, och allt har varit ett jävla helvete, och nu tänker jag skriva lite om det ibland..

Men jag kan säga såhär: Om inte jag hade ätit dom där portionerna som jag blev tillsagd att göra, och lära mig att gå emot och besegra monstret på insidan, så hade inte jag suttit här idag.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fortfarande har dåliga dagar och måendet kanske inte är  på topp, men en sån här sjukdom kan man nog inte bli helt fri från, tankarna kommer nog finnas där, men man kan bli så pass frisk att man inte tänker på dom hela tiden.

Men utan min fina familj,vänner,psykologer,läkaren och folket i min omgivning så hade jag aldrig klarat av det.

Men nu sitter jag här, och skriver det här för er.

Så min tanke med den här bloggen är att försöka hjälpa dom som sitter i den situation som jag har varit i och göra så att folk kanske inte hamnar där överhuvudtaget.

Alla frågor är såklart välkommna, svarar på alla, även de som är anonyma.

 

Emmy Hjelte

20 oktober 2011 19:05

Jag blev själv väldigt chockad då jag såg hur smal du blivit, men jag valde att inte lägga mig i, eftersom att jag inte visste om du ville prata om det eller inte.
Väldigt starkt att kunna "besegra monstret" sådär. Du har gjort det bra och du ska verkligen vara stolt! :-)
<3

http://www.imyourhero.blogg.se

emelie

20 oktober 2011 19:48

Tack så mycket Emmy!:)

 

HAnna

21 oktober 2011 09:18

Emelie jätte bra kämpat=)
Å super bra att du skriver det i bloggen:=) SÅ andra kan läsa om vad du varit med om... å vägen tillbaka, Kram på dig

emelie

21 oktober 2011 14:31

Tack Hanna!
Kram:)

 

johanna

21 oktober 2011 13:42

åh herregud. känner inte dig men sitter här och gråter men hur kunde du rasa så snabbt i vikt? slutade du bara äta och vad innebär egentligen denna sorts anorexia? för visst finns det fler? tänker på dig, kram

 

Lycksele-tomten :)

23 oktober 2011 13:58

Styrkekramar!!! <3

 

Elise

6 november 2011 16:56

du har varit så duktig! finns alltid här för dig <3

http://lispan.bloggplatsen.se

emelie

6 november 2011 17:27

Aww tack så mycket gumman!

 

Ida

10 december 2011 14:34

Du är så stark Emelie! :)

http://idaanilssson.blogg.se

emelie

11 december 2011 17:41

Åhh tack så mycket Ida! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner att jag bara måste få skriva av mig nånstans, att få ut känslorna på något sätt. Livet är inte en dans på rosor och det vet jag, men varför finns det vissa som gör allt och då menar jag verkligen ALLT för att man ska må dåligt?! Så jävla i...

Är så sjukt less på dig, du gör allt för att jag ska må dåligt. Jag fattar inte hur jag kunde tro så mycket gott om dig, men nu har du visat din riktiga sida. Den riktiga sidan som jag inte tror att någon vill se, det är så många andra än mig som...

Tänkte berätta lite om hur det är att leva med en ätstörning, och då i det här fallet anorexia. Det var en kompis som frågade mig hur det kändes att ha det, och det är en fråga som jag inte tror att man svara på. Personen som är sjuk är ju ofta i...

Idag har jag typ hunnit med en massa saker..tycker iaf jag, men det bästa av allt var iaf träningen! Jag och frun drog till gymmet och tränade igenom HELA kroppen! Så sjukt skönt och det känns nu!! Vi tredubblade även allt som vi brukar göra, s...

Kommit hem från gymmet för en stund sen, idag körde vi armar,mage å rygg vilket var sjukt skönt! Imorgon blir det ben och rumpiiis ;D Men nu tänkte jag plocka lite i rummet och bädda rent i sängen!   På skolan fick vi rulla permanent och lägg...