Asså vilken dag!!

Det kändes typ inte ens som skola..vi började med att gå på en teater, som heter *kär och galen* trorja..

Den handlade typ om könssjukdomar,graviditeter,preventivmedel osv..;O haha ajja, nog om det..

Sen var det ett ganska långt hål, och sen idrott..som var så sjukt jävla kul,BOXNING!!

Känner typ taggen på att beställa hem ett par boxningshandskar och boxningskuddar!;O

Men en skön dag som sagt..en helt bra dag,känns så otroligt skönt,känner mig så lättad på nått sätt,speciellt nu efter boxningen, man kunde som boxa ur alla känslor;D

Haha, nu ska jag sluta svamla och gå och hämta min bror..vi hörs sen.

puss

Asså måste bara erkänna att jag typ känner mig stolt!

Idag efter skolan var jag i piteå och gick på stan med Anette..vi gick och åt middag, och för första gången sedan jag var sjuk så beställde jag en vanlig måltid,inte sallad eller en kycklingmacka eller nå..jag beställde en varm måltid!!!

En kycklingmacka eller liknande är ju lättare för då vet man som att man ska äta hela och de är som en normal..men det vet man ju inte när dom kommer in med maten serverad..men ja klara det och jag känner mig faktiskt ganska stolt..(var dock lite velande med vars vi skulle äta,om vi skulle ta en sallad på ett fik eller varm mat) men det viktiga var ju som att jag grejade det, och JA, det är faktiskt en ganska stor grej!;)

Idag på skolan fick vi se när Irene klippte en lärare från skolan, hon klippte en vanlig helform..

Sen efter det fick vi tvätta håret på varandra,ge massage,pensla inpackning och såklart styla(om man ville)..det var roligt.Jag var med Ida och har även en bild på henne när hon sitter och myser med inpackningen i värmen;)

Dock så ville hon inte vara med!:(

Godmorgon alla fina!

Nu på morgonen har jag varit iväg på ett styrkepass..vilket var otroligt skönt och jag mår så bra efteråt.

Skulle kunna träna varje dag om jag skulle få det, men då går det ju till en överdrift såsom det gjorde förut.

Och till alla de som säger att man inte kan gå ner i vikt av att styrketräna,eftersom muskler väger mer än fett..till viss del är det ju sant, men nå går det!

Jag styrketränade,dock på fel sätt,men jag gjorde det,jag bröt ner mina muskler istället för att bygga upp dom, vilket resulterade i viktnedgång..och att träna så är inte bra för varken kroppen eller hjärnan,man kan ju skada sig ordentligt! Så LOVA att ALDRIG göra det!!

Ajja skit samma, nu ska man tänka positivt och jag ska lämna allt det gamla bakom mig och ta en dag i taget, och göra varje dag till den bästa!

Sen ska jag till skolan, vi har frisör hela dagen och det ska bli kul!

Eftersom vi har frisör hela måndagarna och tisdagarna så är det som att vi har helg torsdageftermiddag-måndagkväll;D

Bild från i sommras..den dagen var typ den varmaste;O saknaaa<3

Från början var jag en vanlig frisk unge..jag hade livsglädje och drömar att uppnå, största drömmen var nog att bli en frisör..jag älskade typ allt som hade med livet att göra,jag älskade mig själv(typ som alla småbarn gör), vara med kompisar, familjen, leka, sjunga osv..

Jag sjöng väldigt mycket, det fick mig att vara glad och må bra..

När jag började mellanstadiet började man väll tänka mer på utseendet,man började sminka sig osv, men det fanns inga hinder för att jag skulle göra vad jag älskade..Jag var med mina kompisar, och brydde mig inte så mycket..

Men när jag började högstadiet och kom in i tånnåren så började nått hända.

Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut,gillade absolut inte min mage,fast så är det nog väldigt många som tänker..

Det gick en tid och det blev bara värre, jag slutade älska mig själv, det gick vidare till motsatsen..Nu hatade jag mig själv och min äckliga feta kropp..jag tappade livsglädjen,sjöng inte, hatade allt!

Det blev värre och värre hela tiden, samtidigt som jag försökte intala alla att det stod rätt till.

Det blev mörkade och mörkare, och tillslut var man som fångad i en bubbla, en cirkel av saker som skadade sin egen kropp, en mörk bubbla, ett helvete!

Jag kom ifrån mina vänner,satt ensam och tyst i ett hörn, tappade totalt orken till att gå till skolan, men jag tvingade mig själv,såsom jag tvingade mig själv ut på raska promenader fast jag inte orkade..i skolansatt jag mest i ett hörn av klassrummet med min dunjacka, försökte hålla mig så långt ifrån alla som det bara gick..kunde nästan inte prata,det enda man hörde från mig var mummel,hur mycket jag än ansträngde mig.

Vikten rasade neråt hela tiden,jag tänkte bara negativa tankar om mig själv, jag var en fånge i ätstörningens tankar, den hade tagit mig, och den besegrade,jag kunde inte säga nej.

Det gick neråt hela tiden till jul, jag var med i luciatåget, öven fast orken inte fanns där, jag satt bara och mimade vissa meningar, dom jag orkade,orkade inte ens mima alla låtar..

Sen kom julafton som var em extrem utmaning, då man skulle äta både lunch och middag borta, att lägga upp en normalportion när det fanns så otroligt mycke grejer, det var otroligt jobbigt..

Jag frös hela tiden, hur mycket kläder jag än hade..tappade massor med hår, stora hårtussar..

När man såg att vågen gick ner mer och mer,var det lite som en kick att fortsätta..så otroligt jobbigt att bryta det där monstret..

Jag tappade helt orken för livet,fattade inte att livet också förde med sig underbara saker..

Det är riktigt jobbigt, och jag grät varje dag, ibland flega gånger per dag..ett rent jävla helvete!

När jag sakta började gå uppåt i vikt och sakta men säkert började må bättre, så tog jag det stora steget att sjunga igen..första gången jag sjöng efter min hemska resa var på balen i 9-an och jag hade då inte sjungit på över 1 år, jag sjöng Release me-Frida Öhrn(Oh Laura) och den låten betyder väldigt mycket för mig, för det var en utav de låtar jag lyssnade väldigt mycket under min sjukaste period,den påminner mig så otroligt mycket om allt.

Men nu idag har jag fått tillbaka viljan att vilja leva och ha roligt, jag har nått några av mina mål, jag har nått min vikt för att få träna,kommit in på frisörskolan som var och är min dröm, och jag har sjunger igen!

Men utan min familj och mina vänner hade jag aldrig,och då menar jag ALDRIG klarat det här, jag älskar er så otroligt mycket, och tack för att ni inte gav upp fast jag stretade emot med allt,men det var inte jag,det var monstret..Kan erkänna att jag fortfarande har kvar väldigt många tankar,men jag har även så många jag kan prata med! Utan allas hjälp hade jag kanske inte suttit här idag, men jag måste speciellt säga tack till min underbara mamma<3

Ni betyder, puss<3

En torsdagkväll den 11 november..utan snö??

Det känns så mörkt och trist, men när snön kommer så blir det kallt..

Jag har funderat lite angående bloggen..och jag tror att jag ska börja blogga på den här helt, och jag kommer skriva av mig om allt mellan himmel och jord.

Just nu är jag inne i en mörkare period, det mesta känns väldigt jobbigt just nu, även fast jag inte visar det utåt(eller försöker att inte visa det iallafall).

Vet att jag har en massa underbara vänner och familj, men vet inte om dom riktigt skulle förstå..och vill ju inte göra folk oroliga heller..men det kan vara såhär ibland, det FÅR vara såhär ibland..när man känner sig nere så vet man ju som att det blir bättre!

Vet inte riktigt hur jag ska börja..men det känns som att man görjat halka ner igen..i tänket iallafall.

Kan ju bero på att jag gick på vägning och samtal väldigt regelbundet och alla hade som hökögon på mig, men efter sommarlovet slutatde jag gå på det och det kändes jättebra då, men nu vet jag inte riktigt vad jag tycker..

Kanske vart lite häftigt avslut när alla bara släppte allt, och ingen kollade upp nått nå mer..tror att man skulle ha trappat ner alla besök och inte sluta tvärt med dom från att ha haft regelbundet.

Men jag känner då mig stolt över att jag tog saken i egna händer och gick in och bokade en tid för att prata med en utav behandlarna jag tidigare gått hos.

Hon bokade även in ett nytt möte och nu ska jag nog gå där nån gång då och då för att prata av mig osv..

Kommer ihåg när jag inte alls ville gå dit, då jag tyckte att det var skämmigt att gå in genom dörrarna där, i rädsla för att man skulle möta nån som man kände.

Men nu bryr jag mig inte om det nå mer, alla som är där är där av olika orsaker, och varför man är där vet inte dom som sitter i väntrummet..så varför skämdes jag??

Men nu tycker jag, eller jag tyckte det nu iallafall, att man gick därifrån med nån slags lättnad..

Så dom är nog väldig bra iallafall!

Och jag ska bli frisk.
Det går inte lika fort som man kanske hoppats.
Men ett steg varje dag.
Jag kommer komma fram.           

pusss

Utan att egentligen veta vad jag ska skriva så skriver jag här nu.

Känns lite småjobbigt just nu..vet inte varför, men känns ungefär som att man ska pressa sig förbi två stora starka männ som står ivägen.

Nu har jag insett lite att jag saknar mina två (människor) som jag gick och pratade med, då kändes det bara hemsk och jobbigt att gå dit och prata, men det var väll för att jag visste EXAKT och helt ordagrant vad dom skulle fråga, jag kunde liksom träna in svaren i skallen innan jag skulle dit.

Det var samma frågor varje gång.

Men ibland så fick jag gå iväg med den unga (det var en ung och en äldre) och vi satte oss i ett annat rum och pratade om saker som jag tycker om, tex. kläder,parfymer,smink..

Sen kom man bara in på allt mer och mer, och hon fick som veta allt utan att fråga på det sättet som den andra gjorde, och då var det inte riktigt lika jobbigt.

Men om jag skulle vara HELT ärlig, då skulle det faktiskt kännas ganska bra att gå och prata lite ibland med henne.

Bara för att sitta där och prata och känna att om det är något så kan jag säga det..

Vill inte gå och prata med nån kurator, skulle vara bra med dom jag redan gått hos, eftersom dom vet vad jag har varit med om osv..

Skulle också vara bra att ha någon att prata med som kan följa med lite på vägen tills kroppen är helt återställd..

Att få Anorexia innebär inte bara att man går ner sjukligt mycket i vikt..det kan också innebära att man tappar mensen och då KAN man bli steril, man tappar otroligt mycket hår(jag tappade hårtussar) och det växer persikoliknande fjun på hela kroppen och det är ju för att kroppen ska kunna hålla sig varm.

Jag satt alltid med långkallsånger,tjocka mjukisbyxor,sockar,tjocksockar,linne,kofta,fleecef
ilt som hade ett hål i mitten för skallen och med krage, och sen med en till filk på allt det, och jag höll på att frysa ihjäl..dom andra kunde typ svettas:O

Ställ lite frågor så har jag nå att svara på, alla frågor är välkommna och inga frågor är dåliga frågor!

Hur ska man någonsin kunna bli fri från det här och besegra monstret på insidan..

Så tänkte jag också, men tillslut släppte jag kontrollen mer och mer, och det har ju bara lett till det bättre.

Om jag fortfrande hade varit kvar där jag hade varit, när det bara blev värre och värre..då kanske jag inte hade suttit här idag, men nu sitter jag här, jag är tonåring och har roligt!

Man ska inte behöva gå igenom det här, det är sjukt, man är drabbat mer eller mindre för resten av livet.

Men man kan dölja det, och bara knuffa undan monstret när det vill visa sig och istället bara gå emot.

Man SKA verkligen ta emot hjälpen när man får den, man tycker inte om den först, men jag kan LOVA att man kommer tacka efteråt!

Ha en bra fredagskväll! puss