Vet inte riktigt hur jag ska börja..men det känns som att man görjat halka ner igen..i tänket iallafall.

Kan ju bero på att jag gick på vägning och samtal väldigt regelbundet och alla hade som hökögon på mig, men efter sommarlovet slutatde jag gå på det och det kändes jättebra då, men nu vet jag inte riktigt vad jag tycker..

Kanske vart lite häftigt avslut när alla bara släppte allt, och ingen kollade upp nått nå mer..tror att man skulle ha trappat ner alla besök och inte sluta tvärt med dom från att ha haft regelbundet.

Men jag känner då mig stolt över att jag tog saken i egna händer och gick in och bokade en tid för att prata med en utav behandlarna jag tidigare gått hos.

Hon bokade även in ett nytt möte och nu ska jag nog gå där nån gång då och då för att prata av mig osv..

Kommer ihåg när jag inte alls ville gå dit, då jag tyckte att det var skämmigt att gå in genom dörrarna där, i rädsla för att man skulle möta nån som man kände.

Men nu bryr jag mig inte om det nå mer, alla som är där är där av olika orsaker, och varför man är där vet inte dom som sitter i väntrummet..så varför skämdes jag??

Men nu tycker jag, eller jag tyckte det nu iallafall, att man gick därifrån med nån slags lättnad..

Så dom är nog väldig bra iallafall!

Och jag ska bli frisk.
Det går inte lika fort som man kanske hoppats.
Men ett steg varje dag.
Jag kommer komma fram.           

pusss