Från början var jag en vanlig frisk unge..jag hade livsglädje och drömar att uppnå, största drömmen var nog att bli en frisör..jag älskade typ allt som hade med livet att göra,jag älskade mig själv(typ som alla småbarn gör), vara med kompisar, familjen, leka, sjunga osv..

Jag sjöng väldigt mycket, det fick mig att vara glad och må bra..

När jag började mellanstadiet började man väll tänka mer på utseendet,man började sminka sig osv, men det fanns inga hinder för att jag skulle göra vad jag älskade..Jag var med mina kompisar, och brydde mig inte så mycket..

Men när jag började högstadiet och kom in i tånnåren så började nått hända.

Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut,gillade absolut inte min mage,fast så är det nog väldigt många som tänker..

Det gick en tid och det blev bara värre, jag slutade älska mig själv, det gick vidare till motsatsen..Nu hatade jag mig själv och min äckliga feta kropp..jag tappade livsglädjen,sjöng inte, hatade allt!

Det blev värre och värre hela tiden, samtidigt som jag försökte intala alla att det stod rätt till.

Det blev mörkade och mörkare, och tillslut var man som fångad i en bubbla, en cirkel av saker som skadade sin egen kropp, en mörk bubbla, ett helvete!

Jag kom ifrån mina vänner,satt ensam och tyst i ett hörn, tappade totalt orken till att gå till skolan, men jag tvingade mig själv,såsom jag tvingade mig själv ut på raska promenader fast jag inte orkade..i skolansatt jag mest i ett hörn av klassrummet med min dunjacka, försökte hålla mig så långt ifrån alla som det bara gick..kunde nästan inte prata,det enda man hörde från mig var mummel,hur mycket jag än ansträngde mig.

Vikten rasade neråt hela tiden,jag tänkte bara negativa tankar om mig själv, jag var en fånge i ätstörningens tankar, den hade tagit mig, och den besegrade,jag kunde inte säga nej.

Det gick neråt hela tiden till jul, jag var med i luciatåget, öven fast orken inte fanns där, jag satt bara och mimade vissa meningar, dom jag orkade,orkade inte ens mima alla låtar..

Sen kom julafton som var em extrem utmaning, då man skulle äta både lunch och middag borta, att lägga upp en normalportion när det fanns så otroligt mycke grejer, det var otroligt jobbigt..

Jag frös hela tiden, hur mycket kläder jag än hade..tappade massor med hår, stora hårtussar..

När man såg att vågen gick ner mer och mer,var det lite som en kick att fortsätta..så otroligt jobbigt att bryta det där monstret..

Jag tappade helt orken för livet,fattade inte att livet också förde med sig underbara saker..

Det är riktigt jobbigt, och jag grät varje dag, ibland flega gånger per dag..ett rent jävla helvete!

När jag sakta började gå uppåt i vikt och sakta men säkert började må bättre, så tog jag det stora steget att sjunga igen..första gången jag sjöng efter min hemska resa var på balen i 9-an och jag hade då inte sjungit på över 1 år, jag sjöng Release me-Frida Öhrn(Oh Laura) och den låten betyder väldigt mycket för mig, för det var en utav de låtar jag lyssnade väldigt mycket under min sjukaste period,den påminner mig så otroligt mycket om allt.

Men nu idag har jag fått tillbaka viljan att vilja leva och ha roligt, jag har nått några av mina mål, jag har nått min vikt för att få träna,kommit in på frisörskolan som var och är min dröm, och jag har sjunger igen!

Men utan min familj och mina vänner hade jag aldrig,och då menar jag ALDRIG klarat det här, jag älskar er så otroligt mycket, och tack för att ni inte gav upp fast jag stretade emot med allt,men det var inte jag,det var monstret..Kan erkänna att jag fortfarande har kvar väldigt många tankar,men jag har även så många jag kan prata med! Utan allas hjälp hade jag kanske inte suttit här idag, men jag måste speciellt säga tack till min underbara mamma<3

Ni betyder, puss<3